Skip to content

Sepembercredo

september 21, 2010

Hösten har gjort sitt intåg, flyttfåglarna har med Stagnelii ord ” med oro lämnat de Skandiske skär”, färgfyrverkeriet har påbörjats. Naturen förbereder sig för vintervila. Liksom de övriga årstiderna ger hösten anledning till reflektioner, inte bara om det vackra landskapet och naturen utan också om existentiella frågor som landskapet ger upphov till. Inom poesin har hösten en alldeles särskild ställning enligt min mening. Inte bara Stagnelius utan många andra poeter har skrivit fina betraktelser av hösten.  Så inleder exempelvis Bo Carpelan sin dikt Hösten:

”Hösten är min årstid

De klara dagarna, de skymningsgrå

de vattendränkta vägarna

den milda dimman

Kräva intet, lova ej för mycket…”

I sin  essä från 1981: Novembercredo-Tankar inför ett landskap utvecklar Carpelan på ett mästerligt sätt hur han i sin diktning knyter samman det upplevda novemberlandskapet

med det inre landskapet dvs tankar kring livets villkor. Han avslutar dikten Hösten:

Allt dött, allt slocknande, all ro

kom ej denna känsla för tidigt,

som en skugga,

en sten, blankslipad, lagd på junidagar.

Landsmannen Elmer Diktonius är något mer ”rustik” i sin hyllning av hösten i dikten Jag famnar dig:

…….Och luften smakar brännvinsstark,

och skogen är ett rus i färg

och stjärnan brinner isigt klar

och myllans doft är vildsvinsfrän

Jag famnar dig du röda höst,

jag älskar dig du bistra tid…….

Visst är hösten något att famna även om den kanske inte blev så röd som många hade hoppats på.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: